The Simple Life of LMN

Jag har aldrig blivit så sviken och sårad som jag blev under gårdagen. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag har gråtit i natt. För tydligen är det så att av någon anledning beror min pappas alla problem på mig. Det är bara jag som har gjort fel, inte han och jag är denna jords mest egoistiska människa som är omöjlig att prata med. Jag tänker bara på mig själv och mina behov. Helt omöjlig att ha och göra med. 

Det är mitt fel att pappa dricker så mycket att han inte kommer ihåg vad jag säger. Jag måste ändra mig och respektera att min pappa har ett liv. Jag kan inte bara komma till adressen där jag är skriven utan anledning. Jag måste ju respektera pappas privatliv. Så är det bara. Här får jag minsan inte bara komma och förvänta mig att få något serverat. 

Jag har aldrig varit med om något mer plågsamt än att höra pappa, som jag faktiskt älskar, säga de här sakerna till mig. Jag försöker göra allting rätt, jag berättar för min pappa exakt vad jag gör men det spelar ingen roll "Magdalena du pratar hela tiden, om allting, det är omöjligt för mig att höra allt du säger, jag kan inte ta in allt", igen så är det jag som har gjort fel när jag berättat att jag ska komma till Sundbyberg. Jag har berättat att jag kommer men pappa har inte förståt, allt är mitt fel. 

Min pappa har många gånger haft det svårt, när han har haft det svårt finns det en enda person som har stannat vid hans sida, bara en. Det är jag. Ingen har ställt upp och stöttat min pappa så mycket som jag har gjort. Det här var droppen, jag älskar verkligen pappa, jättemycket men jag har aldrig kännt mig sämmre behandlad. 

Pappa kommer få det svårt för han har inte många människor runt omkring sig, jag är inte beroende av honom, det är han som behöver mig. Från och med nu kommer jag respektera pappas liv och tänker kräva att han respekterar mitt.